Diskrimineringsombudsmannen är Finlands nationella människohandelsrapportör

Enligt lagen om diskrimineringsombudsmannen (1326/2014) verkar diskrimineringsombudsmannen som nationell rapportör om människohandel.

Nationell människohandelsrapportering tillsattes till ombudsmannens (tidigare minoritetsombudsmannen) uppgifter den 1 januari 2009. Ombudsmannen följer upp människohandelssituationen och fenomen relaterade till människohandel i Finland, uppfyllandet av Finlands internationella människorättsskyldigheter och den nationella lagstiftningens funktionalitet.

Som rapportör för människohandel har ombudsmannen omfattande arbetsuppgifter som varierar från uppföljandet av myndigheters och andra aktörers verksamhet mot människohandel till tätt internationellt samarbete.

I Finland arbetar diskrimineringsombudsmannen i tätt samarbete med polisen, åklagarmyndigheten, hjälpsystemet för offer för människohandel och andra myndigheter, icke-statliga organisationer samt jurister som biträder offren, både på individnivå och på en mer omfattande, strukturell nivå. Andra uppgifter som tillhör människohandelsrapportörens mandat är bland annat att utfärda utredningar, att delta i lagstiftnings- och utvecklingsprojekt samt att utbilda aktörerna inom arbetet mot människohandel.

Ombudsmannen har rätt att ingripa i missförhållanden som framkommer i enskilda människohandelsfall samt att komma med råd, förslag, utlåtanden och rekommendationer för utvecklingen av arbetet mot människohandel och främjandet av offrens rättigheter. Ombudsmannen kan också ge juridisk rådgivning och i undantagsfall bistå offer i rätten.

Ombudsmannen avlägger en rapport om människohandel till riksdagen

En av diskrimineringsombudsmannens väsentliga arbetsuppgifter som människohandelsrapportör är att avlägga en rapport om människohandel och fenomen relaterade till människohandel till statsrådet och riksdagen. Rapporten till riksdagen ges vart fjärde år. Ombudsmannen gav sin första rapport om människohandel till riksdagen år 2010. Som följd av rapporten och dess behandling i riksdagen ändrades bland annat strafflagen.