Internationella avtal och förpliktelser som berör bekämpning av människohandel

Det finns också internationella bestämmelser om människohandel. Människohandelsbrottslighetens internationella och gränsöverskridande karaktär innebär utmaningar som inget enskilt land kan möta på egen hand. De internationella avtalen och regleringen i samband med dessa har därför haft som avsikt att både inkludera och harmonisera lagstiftningen i avtalsstaterna. Detta anses vara viktigt för att de nationella lagarna så bra som möjligt skulle ta hänsyn till offrets särställning, offrets behov av stöd och hjälp samt förebyggandet av människohandel.

De internationella avtalen mot människohandel och direktiv givna på EU-nivå har format om även Finlands lagstiftning i den riktning som den har idag. Till exempel i och med att tilläggsprotokollet till Förenta nationernas konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet (det så kallade Palermoprotokollet) trädde i kraft år 2004 fick människohandel och grov människohandel sina egna paragrafer i Finlands brottslag. Till följd av internationella avtal och EU-lagstiftningen har allt större uppmärksamhet fästs även vid människohandelsoffrens rättigheter och hjälp till offren.

Tilläggsprotokollet till FN:s Palermokonvention (år 2000)

Tilläggsprotokollet till FN:s Palermokonvention (Palermoprotokollet) (på engelska) är ett av de mest centrala internationellt bindande avtalen mot människohandel. Avsikten med Palermoprotokollet är att förebygga, bekämpa och bestraffa handel med människor, särskilt kvinnor och barn, och därför ger den stor vikt åt förebyggandet av brott.

Det mest centrala innehållet i Palermoprotokollet gäller definierandet av människohandel och dess införande som en straffbar gärning i avtalsstaternas lagstiftning. Definitionen av människohandel som presenteras i artikel 3 i Palermoprotokollet är vitt accepterad och använd, och den har även varit som utgångspunkt för andra avtal. I Palermoprotokollet avses med människohandel

rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer genom hot om eller bruk av våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet, eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person. Utnyttjande ska innebära åtminstone utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller tvångstjänst, slaveri eller med slaveri jämförbara bruk och sedvänjor, träldom eller avlägsnande av organ.
Även offrets samtycke definieras i Palermoprotokollet skilt för sig. För barn under 18 års ålder anses redan rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande för utnyttjandeändamål utgöra handel med människor.

Dessutom förpliktar Palermoprotokollet avtalsstaterna bland annat att

  • överväga att vidta åtgärder för att hjälpa offer för människohandel, till exempel genom att tillhandahålla lämpligt boende (artikel 6)
  • skydda offrens fysiska säkerhet inom sitt territorium
  • överväga att vidta åtgärder som tillåter offren att tillfälligt eller stadigvarande stanna inom statens territorium i lämpliga fall.

Europarådets människohandelskonvention har sin tyngdpunkt på offren

Förutom Palermokonventionen är Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel (2005) ytterligare ett viktigt internationellt avtal om arbetet mot människohandel som Finland följer.  Människohandelskonventionen skiljer sig från Palermokonventionen och -protokollet i det att den är mer offercentrerad, och flera av artiklarna i konventionen har formulerats så att de är starkt förpliktande för staten. Konventionen förpliktar staterna bland annat att

  • anta lagstiftning eller vEuroparådets konvention om åtgärder mot människohandel (2005idta andra åtgärder som kan behövas för att hjälpa offren med deras fysiska, psykiska och sociala återhämtning (artikel 12, 1 mom.)
  • se till att offren identifieras ändamålsenligt, att offren får hjälp under identifieringsprocessen och att eventuella människohandelsoffer inte avlägsnas från landet förrän identifieringsprocessen har avslutats (artikel 10)
  • bevilja människohandelsoffer uppehållstillstånd om offrens vistelse är nödvändig på grund av deras personliga situation eller om deras vistelse krävs för deras samarbete med myndigheterna i utrednings- eller straffrättsliga förfaranden (artikel 14).

Europarådets människohandelskonvention anger också en minst 30 dagars period för återhämtning och eftertanke avsedd för människohandelsoffer (artikel 13). Under denna period får inget beslut om utvisning verkställas.

EU-direktiven preciserar Europarådets människohandelskonvention

På EU-nivå har det förutom människohandelskonventionen också stiftats ett antal direktiv som berör människohandel. Målet med direktiven har varit att harmonisera lagstiftningen i de olika EU-länderna. Centrala direktiv som påverkar arbetet mot människohandel är

Bestämmelserna i dessa direktiv till exempel

  • preciserar begreppet utnyttjande i samband med människohandel
  • förutsätter att ett offer ska få hjälp och stöd genast då myndigheterna har anledning att anta att personen i fråga kan ha varit utsatt för människohandel föreskriver att hjälp och stöd till ett offer inte får vara beroende av att offret är villigt att samarbeta i straffprocessen
  • förpliktar medlemsstaterna att inrätta mekanismer för att i ett tidigt skede identifiera offer samt ge hjälp och stöd till dessa
  • förpliktar förundersökningsmyndigheterna att informera ett offer om hans eller hennes rättigheter till bland annat stödtjänster, rådgivning och skydd.